jodåsåatte...

nu sitter jag här och tycker synd om mig själv... har precis varit och tagit den första av tre sprutor av Twinrix... hua hua... de sa att det inte skulle göra ont... men det gjorde det ju visst! Jaja, jag har ju inget bra förhållande till nålar överhuvudtaget så jag kanske inte tar det så bra... men men... ett steg närmare resan vilket är skönt. Jag behöver något roligt... jag är less... folk har fest och jag blir inte bjuden vilket gör mig lessen. Jag trodde att vi var kompisar men det var vi väl inte då... eller så är det bara så att jag inte är så cool att jag fick komma... tråkigt var det iallafall...

Jobbet suger just nu.. men det blir bättre hoppas jag... men jag kan säga att jag inte gillar att jobba när det är snö ute... det gör barn galna! Just nu vill jag jobba på kontor... tänk att få ha fina kläder på sig på jobbet varje dag... kanske dags för ett karriärbyte?

Mr Mac driver mig till vansinne men jag gillar honom så mycket att jag låter honom föra det... kanske är det dumt men vad gör man...

om några dagar är det dags för det hemska luciatåget.. det kommer kanske gå bra.. men jag är hemskt nervös just nu....

Nu ska jag göra en kopp te och bara ta det lugnt.. sen är det sängen som gäller!

I will always be your soldier

Åh, nu sitter jag här igen... har dragit mig för att skriva något här eftersom det mest blir tråkigheter och klagan... Jag behöver hopp!
Vi är många som mår väldigt dåligt just nu.. känns som en repris av gamla tider fast det är helt andra förutsättningar. Vi har varandra på ett helt annat sätt och jag hoppas att vi tillsammans går ut på andra sidan som starkare människor. Men fast vi har varandra så är vi så sjukt ensamma ibland... varför är det så?

Jag tar bebysteps när det gäller hela Mr Mac historien och det går både upp och ner... jag har så svårt att tro att det ska bli ett positivt resultat av detta. Men jag förstår samtidigt att jag är lite väl pessimistisk och att jag borde lite mer på att han har ärliga avsikter. Jag menar vem förutom jag blir arg på en stackars död dam för att hon kommer mellan mig och pojken?? Jag vet... sjukt... men men... jag hoppas att hon förlåter mig däruppifrån....

Julstressen har börjat på jobbet... om mindre än 4 veckor ska jag ha fått 27 barn att lära sig ett antal luciasånger och vara redo för ett uppträdande för deras nära och kära... hua... ångest! Jag önskar att jag kunde snabbspola till efter hela lucia och det där och vara redo för min underbara resa... men men... bara att bita ihop och hoppas att det går bra. Jag ska göra vad jag kan... mer kan ingen begära... bara jag som har dessa hemska krav på mig själv.

Nu ska jag brygga kaffe i min nya kaffebryggare och göra mest ingenting...

hola!

paradiset väntar...

åh, det har varit en sjukt jobbig vecka men även med många ljusglimtar... det är väl de som gör livet värt att leva antar jag. Men vi börjar väl med det hemska... jag blev attackerad av en psykiskt sjuk man i tunnelbanan och ingen hjälpte till. Är det inte sjukt? Det är så många som bara struntar i vad som händer andra, de är bara glada att det inte är de själva som blir påhoppade. Jag lyckades fly in på en sushi-restaurang så det var ju tur. Men jag är så arg för jag vill inte vara rädd för att gå ut och åka tunnelbana eller att prata med främlingar vilket jag är nu. Varför är det så att det finns människor som verkligen vill skada andra?

jaja, jag har tur som har många runt mig som inte vill illa iallafall. jag och Patsy var på "Mamma Mia" i tisdags. Den var underbar. Jag hade lite angst och hade haft en hemsk dag på jobbet. Men filmen piggade verkligen upp mig och det är givet att denna film kommer finnas som dvd i mitt hem så fort den kommer ut. Sen är ju min vän ett lyckopiller i sig ibland =)

I torsdags träffade jag Mr Mac, åh han är en sötnos... och jag tror att det är på väg att bli något riktigt bra. Men vi får se... som jag peppe pratade om igår så tar jag baby-steps eftersom jag vill att det ska bli rätt den här gången. Men han gör mig glad nu och inte så osäker längre. Det tar tid att bli säker, men jag är väl påväg åt det hållet nu iallafall, alltid något.

Nu är det ju söndag och jag bara känner mig opepp att gå till jobbet imorgon. Bara för att en person är bitter och hemsk. Jaja, jag får komma på ett sätt att inte bry mig om det här. Det ska inte få förstöra min arbetsglädje och förpesta stämningen i arbetslaget för vi har ju jättekul vi andra. på fredag ska vi ju ha myskväll vi flickor... hemma hos muminmamman. Ser verkligen fram emot detta.

Jag måste snart lägga mig för den här helgen har varit allt annat än lugn. Jag har klippt sly, fällt trän, varit på gåsamiddag och dansat häcken av mig på Harrys. Men jag var inte helt nöjd när jag klev upp i morse klockan nio för att återvända till stugan och en hysterisk småbarnsmamma... hua... hon var hemsk. Men allt som allt har jag haft en bra helg. Vänner man inte sett på länge är alltid roligt att återse men bäst var nog ett telefonsamtal med Mr Mac... åh.. jaja... jag är väl kär nu... typiskt!

Nu till sängen.

little lies...

små lögner kan rädda en dag... jag önskar att han ljög för mig.... men visst... jag skulle ju se igenom dem ändå... istället är han bara ärlig... och så brutalt att min själ blöder....

jaja.... jag väntade en halv dag på livstecken från Mr Mac... och under tiden så gick jag och mitt visa-kort loss på drottningatan... eller ja... det var väl egentligen inga stora summor jag handlade för men mycket för att vara mig och på saker som jag bara kände att jag ville ha och som jag kanske inte desperat behöver... Men Jag ville och jag gjorde det... lägger upp bilder på mina små fynd en annan dag... mobilkameran är ju ingen höjdare, men den får duga.

När vi nu är inne på kapitel Mac så trodde jag att det skulle bli bättre den här gången, men varför inbillar jag mig det egentligen? När ändrar sig en pojke för att jag tycker om honom och ger honom en chans till? svaret vet jag... det är ALDRIG! Men jag vill så gärna tro att när han visar mig bitar av sig själv betyder det att jag betyder något. Men hans val och gärningar kan jag inte förstå. Jag har ingen aning om hur han tänker och vad han vill. För att veta måste man fråga och det vågar jag inte nu.

Nu är det november och resan börjar närma sig, bikinin väntar och jag känner mig inte redo. Men jag får helt enkelt ta det som det kommer. Jag vet bara att det kommer bli så underbart. Se saker jag aldrig sett förut och och bara njuta av att vara. Det kommer vara konstigt att inte åka hem, men jag åker hem innan så jag får en dos av hemma innan jag åker.. men det kommer vara tomt. Samtidigt så tänker jag som så att jag måste uppleva saker och bli hel... Så jag reser och försöker att vara jag... så är det. Nu ska jag försöka svänga ihop något att äta. Har ni några förslag?