totale caputt

ja så kände jag mig i morse. Gårdagen var faktiskt en pärs och jag har nog aldrig längtat efter något så mycket som att den skulle ta slut. Och tillslut gjorde den ju det.. i badkaret... folk såg rädda ut när jag berättade det. Jag kunde ha dött sa de, jag pallar inte bry mig... ibland önskar jag faktiskt att det vore så att jag haft mer mod den där kvällen och faktiskt gjort vad jag ville. Men så tänker jag att då hade jag aldrig fått uppleva känslan av att få det nya jobbet och känna att jag lyckats med något... och jag trivs så himla bra med mina kära kollegor. De gör verkligen dagen värd allt slit för jag har så roligt. Men jaja resten av historien kan ni ju kanske...

Jag börjar allvarligt undra vad det är för fel på mig som hela tiden kommer på kant med människor. Det måste ju vara något fel för såhär sjuk otur kan fan ingen ha. Tre arbetsplatser på rad där det är någon som tycker illa om mig. Jag hatar att vara på kant med folk, även om jag kaxigt brukar säga att jag inte bryr mig. Men jag BRYR mig. Mår illa av att inte alla tycker om mig, och inte ens veta vad jag gjort för fel. Sen känner jag att det är så jobbigt att veta att jag suttit och pluggat 5 år och nästan brutit samman helt och sen tycker inte folk att jag kan eller gör mitt jobb ordentligt. Det känns som att allt jag byggt upp sen den mörka kvällen och allt sjlälvförtroende (mycket för att vara mig) har jag tappat... nu känner jag mig bara tom och grå.

jag räknar dagarna tills jag ska hem, just nu känns det som himlen att vara i hålan ett par dagar och bara glömma att jag hamnat i den här soppan... Men fortfarande gillar jag att vara här... bara inte på jobbet just nu... fast jag älskar dem...

snart ska jag iväg och dansa lite. hoppas att jag har mer ork för det än jag hade på träningen igår... sen får jag väl försöka komma iväg på nåt i mogon efter jobbet... måste börja jobba på den här magen jag såg guppa i spegeln igår, det var fruktansvärt...

hola!