I will always be your soldier

Åh, nu sitter jag här igen... har dragit mig för att skriva något här eftersom det mest blir tråkigheter och klagan... Jag behöver hopp!
Vi är många som mår väldigt dåligt just nu.. känns som en repris av gamla tider fast det är helt andra förutsättningar. Vi har varandra på ett helt annat sätt och jag hoppas att vi tillsammans går ut på andra sidan som starkare människor. Men fast vi har varandra så är vi så sjukt ensamma ibland... varför är det så?

Jag tar bebysteps när det gäller hela Mr Mac historien och det går både upp och ner... jag har så svårt att tro att det ska bli ett positivt resultat av detta. Men jag förstår samtidigt att jag är lite väl pessimistisk och att jag borde lite mer på att han har ärliga avsikter. Jag menar vem förutom jag blir arg på en stackars död dam för att hon kommer mellan mig och pojken?? Jag vet... sjukt... men men... jag hoppas att hon förlåter mig däruppifrån....

Julstressen har börjat på jobbet... om mindre än 4 veckor ska jag ha fått 27 barn att lära sig ett antal luciasånger och vara redo för ett uppträdande för deras nära och kära... hua... ångest! Jag önskar att jag kunde snabbspola till efter hela lucia och det där och vara redo för min underbara resa... men men... bara att bita ihop och hoppas att det går bra. Jag ska göra vad jag kan... mer kan ingen begära... bara jag som har dessa hemska krav på mig själv.

Nu ska jag brygga kaffe i min nya kaffebryggare och göra mest ingenting...

hola!