det är ordet som ekar i min hjärna... vad är det för fel på mig. Det enda jag får ut av herr pascal är tvivel och otydligheter. Jag känner mig som en elefant i en glasaffär. Hur jag än gör känns det som att jag är på fel väg.... vad vill han egentligen?
plumpa skämt, eller vad det nu är... jag känner mig granskad och otillräcklig... jag vet inte vad jag ska göra heller... det är så stelt att jag börjar undra om det verkligen är värt mödan.... Visst alla har vi svåra dagar, men varför? Är det jag, han, oss... tell me... önsar att han kunde öppna munnen och säga nåt iallafall... berätta något eller bara säga något... Men han vägrar... jag vet inte vad jag är för honom om jag är något alls och jag tycker det är jobbigt att inte vara någonstans... vi står i ingemansland.
jag vet inte om jag pallar med något sånt här...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar